Läs mer >>


”På samma gång yngst och äldst kliver alltså Werelius in på poesiscenen. Med sig bär han klanger från Harry Martinson, Lars Jakobson, Johannes Heldén och klassisk cyberpunk. Men han har också något eget. Ett slags episkt sug som kommer till uttryck i berättande slingor som fladdrar i luften. En mjuk vers som rimmar ibland, och ett teknokratiskt lingo med rader som ”Resonanseffekter i membranets kvotuppdateringsfrekvens”. Och just membranet, den elastiska hinnan som producerar ljud och förmedlar information, skulle kunna vara Werelius poetiska nyckelord. Hans dikter skapar stämningar och svängningar i rummet, en drömsk musik där ”Timmarna räknar sig själva” och ”Trädkronor visslar melodier från gamla tider”.

Anna Hallberg, Dagens Nyheter >>


"Fysikmagistertugget står som spön i backen men fogar sig fint till skildringen, rytmiskt såväl som klangmässigt, och utsöndrar också en torr humor erinrande om Douglas Adams Liftarens guide till galaxen."

Petter Lindgren, Aftonbladet >>


"Det här måste vara en av de mest originella poesidebuter jag läst de senaste åren. Originellt är förstås inte alltid lika med bra, men ”Noll plus noll” övertygar på mer än ett plan. Lika självklart som tidsresenären rör sig mellan dimensionerna växlar författaren mellan ett elegiskt existentiellt tonläge, svindlande metafysiska perspektiv och en naturvetenskaplig jargong med lätt komisk klang. Här öppnar sig ett lyriskt kosmos där drömsk sorg samsas med torr humor och yviga bilder balanseras av stramare partier med fin känsla för rytm."

Ann Lingebrandt, Sydsvenskan >>